Okej, nu ska jag börja blogga ordentligt igen. Jag är ledsen för det oannonserade (och oplanerade) uppehållet, men när det händer viktiga saker omkring mig så prioriterar jag inte bloggen. Nu ser det dock ut att bli lugnt ett tag framöver. Jag har än så länge inga tävlingar inplanerade den närmsta månaden och heller inga längre besök eller resor. Kanske tar jag en tripp till Bayern snart, eller till Milano för att hälsa på Sandra som snart flyttar dit. Förhoppningsvis får jag också så småningom besök hemifrån! :D

Det blir just nu ingen redogörelse över de senaste veckornas tävlingar eller från min semester, för klockan börjar bli mycket. Istället blir det en liten livsfundering.

Mitt hem är i Sverige. På Ekastiga. Så kommer det alltid att vara. Men just nu finns där ingen självklar plats för mig. Jag menar inte att jag inte känner mig välkommen - det gör jag alltid till 110%. Istället syftar jag på känslan av att jag inte har något att göra där. Om jag skulle flytta hem hade jag varit tvungen att söka jobb eller starta upp något eget - vilket känns på tok för tidigt. Jag vill ju skaffa mig erfarenhet och rutin, och det får jag här - inte hemma. Därför kändes det ett tag trots allt helt okej att åka tillbaka till Tyskland igen, något som dock snabbt byttes ut mot hemlängtan när jag satte mig på flyget hit. Det är bara ett drygt dygn sedan jag kramade om mamma och pappa på flygplatsen en sista gång igår, och ändå finns det ingenting jag längtar efter mer än just det. Kan ingen flytta hela Heiligenbronn till Sverige?!