Nu har det äntligen kommit upp några bilder från jakten i söndags. På bilden ovan ser ni Alfred & Emi längst till vänster och sen jag och Lara till höger om honom, med slottet i bakgrunden. Som jag lovat ska jag nu berätta om alltihop. Det började med att alla samlades för frukost i en av salarna på slottet. Där bjöds vi först på champagne (!) och sedan åt vi traditionell korv med bayerskt bröd, vilket inte alls innebär korv med bröd så som vi tänker oss det. Korvarna finns i två varianter, dels vanliga wienerkorvar och dels vita, konstiga korvar som man måste skala för att äta. Behöver jag berätta vad jag valde? Till det äter man Breze, som ser ut såhär:

Till det ska man helst äta en speciell sorts senap och helst dricka en stor stark - vilket många gjorde även om de skulle rida jakten en timme senare. När alla ätit upp begav man sig ner till hästtransporterna för att lasta ur hästarna. Vi skulle av någon anledning ha dubbelt så mycket utrustning på våra hästar som alla andra, vilket medförde att alla andra hade ridit iväg innan vi ens hade sadlat. Långt om länge blev i alla fall vi också klara, och red bort till slottet för att möta upp de andra. Där inne samlades alla ryttare och hundar (c:a 30 st specialavlade jakthundar!) för att höra bland annat borgmästaren hålla tal. Jag fattade såklart ingenting och satt mest och väntade på att vi skulle rida iväg. ^^

När vi väl började rida skrittade vi först en bit innan det var dags för "uppvärmningen". Det innebar att tätgruppen (mastrarna och hundarna) satte av i galopp uppför en backe och de andra hästarna mer eller mindre skenade efter. Lara var redan här väldigt taggad; hon bockade, sparkade och gjorde luftsprång. Sedan skrittade vi ytterliggare en bit, innan det var dags för nästa galopp. Och nu var det tydligen på riktigt, för jävlar vad det gick undan. De andra tycktes ha full kontroll på sina hästar, men det hade minsann inte jag, trots pelham med dubbla tyglar. Lara tog ingen som helst notis om mig, utan sprang utan vidare förbi alla andra hästar och hann ikapp mastrarna på nolltid. Som tur var lyckades jag i alla fall hålla henne bakom dem... och när de stannade, stannade faktiskt Lara också.

Efter varje upplopp samlades man på en förutbestämd plats för att kolla så att alla var ok, och dit kom varje gång en ganska stor publik som inte gjorde något annat än körde mellan våra olika rastplatser. Dessa personer blev för min del ganska uppskattade, då de kunde hjälpa mig att göra Laras betsling skarpare när hon bestämde sig för att inte lyssna. Den första att hjälpa mig blev en bekant till Alfred, som tydligen red OS i fälttävlan i Sydney - coolt! Hon spände kindkedjan åt mig med tre hål och var övertygad om att jag då skulle kunna hålla in henne någorlunda på nästa upplopp. Men - nejdå! Denna gången sprang Lara ännu värre, jag hade verkligen ingen chans. På en smal skogsstig skenade hon förbi häst efter häst, kastade sig över hinderna och höll på att gå omkull över rötterna som stack upp. Efter det talade jag om för Alfred att jag minsann inte tänkte fullfölja den där idiotiska ritten, det var ju bara livsfarligt. Men det fanns tydligen ingen återvändo, så enda lösningen var att göra bettet ytterliggare lite skarpare. Vi bestämde oss för att ta bort den skyddande gummifoldern runt kedjan, och spänna den ytterliggare två hål. Och ja, det hjälpte faktiskt. För även om Lara var både snabbast och starkast även på nästa upplopp kunde jag i alla fall påverka henne lite.

Ytterliggare ett par upplopp senare var det dags för paus. Där bjöds det på mackor, kakor och apfel-schorle, vilket ungefär är samma sak som äppeljuice med kolsyra i. Jag hade dock fullt sjå att kontrollera Lara, så det blev inte så mycket ätande för min del. Innan de andra blev klara satt jag istället upp igen och gjorde lite lydnadsövningar i trav på fältet intill. Det måste gjort susen för på de sista upploppen hade jag full kontroll, även om jag nu hade fått uppgiften som joint master (den som leder fältet) eftersom jag ändå alltid red före alla andra. Således blev andra halvan av ritten riktigt rolig, för att rida fort har jag inget emot - bara jag har något att säga till om. Dock hann Lara visa att hon även kan stå på bakbenen och vifta med fram, vilket fick många av de andra att dra efter andan. Som tur är har hon alltid koll på sin egen kropp i alla fall, hon varken snubblade eller halkade en enda gång under hela jakten.

Jakten avslutades i alla fall med ett riktigt ordentligt upplopp och efteråt skakade alla ryttarna hand med varandra samtidigt som man sa "Hallali Hallali" (fråga mig inte vad det betyder!). Sedan skrittade vi tillbaka till slottet där det var dags för hundarna att få sin belöning - inälvor från kossor - blää! Även ryttarna fick varsin belöning i form av en brosch och ett knippe ekblad (!?). Sedan lastade vi hästarna och gick än en gång upp till slottet för att äta, denna gång en enklare middag. Alla andra pratade och hade trevligt och jag försökte som vanligt förstå åtminstone vad samtalet handlade om. Klockan halv 7 satte vi oss äntligen i bilen för att åka hemåt, så det var en mycket trött jag som äntligen kom tillbaka till Hermansthal sådär kl 9 samma kväll. Men, det var trots allt en upplevelse för livet, även om jag troligtvis aldrig kommer att göra om det igen! ;)