Det gör ont i hjärtat. Både kroppsligt och själsligt.

Redan när jag red andra hästen i morse kände jag att något inte stod rätt till. Varje gång jag andades in kändes det som om någon stack något vasst i hjärtat på mig. Det blev värre och värre och efter ett tag riktigt obehagligt. Jag kände igen känslan, det hände ett par gånger under Flyingetiden också att jag kände så. Då var både jag och alla andra så säkra på att det hade med stress att göra, men nu är jag ju inte stressad. I alla fall inte alls på det sättet, då stressade jag ju 18 h per dygn och sov 6, ungefär. Nu rider jag mina hästar och sen går jag hem och tar det lugnt. Visst att jag har mycket att rida och att jag är fysiskt trött, men så stressad - nej. Därför tyckte jag att det var lite oroväckande... Jag insåg att jag behövde prata med någon om det och valde att ringa till Nette. Mamma & pappa är ju på semester, så de var inget vidare bra alternativ. Som tur var Nette på samma plats som en väninna till henne - som råkar vara sjuksköterska. Så jag fick prata med henne, och hon förklarade att det ibland kan hända att nerverna runt hjärtat snörper ihop sig och att det känns precis så som jag förklarade. Det var dock inget farligt, men jag skulle helst ta det lugnt en stund tills det försvann. Tja, nu (7 hästar senare) tar jag ju det lugnt i alla fall ;) Men, smärtan släppte efter några timmar och nu känns det bara lite grann.

Annars så gör det ont i hjärtat av hemlängtan också, men det är mer bildigt talat. Idag fick jag mail av farmor att de första lammen fötts. Det är första gången någonsin jag inte kommer vara där alls under lamningarna! Även om jag inte varit där supermycket de senaste åren så har jag ändå KUNNAT. Och jag har alltid varit där så mycket jag hunnit. Det är ju en del av det fina med våren - lammen! Det kommer alltid att vara lika roligt när de första lammen föds, ALLTID. När alla lamm föds för den delen. Känslan när man hjälpt ett nytt liv till världen är obeskrivlig och försvinner aldrig. Det är en del av min uppväxt.

Det som tär på mig mest är nog trots allt inte lammen, utan allt det andra, alltihop tillsammans. Allt som är hemma. Familjen, vännerna, gården, djuren. Jag har bott i Tyskland i ett halvår nu och har inte varit hemma på tre månader. Jag vet inte ens när jag kan åka hem nästa gång. Skulle behöva en tripp hem nu i vår, så snart som möjligt. Ladda batterierna lite. Träffa alla. Få ny motivation.

Jag älskar mitt jobb, men mitt liv finns där hemma. Så kommer det alltid att vara.