Jag har fruktansvärda humörsvängningar just nu. Ena stunden är jag supertrött och orkar inte röra mig en meter, i nästa är jag pigg, glad och positiv, i nästa är jag jättenere och på väg att ge upp och i nästa är jag taggad och supermotiverad. I en minut kan jag vara så sjukt glad över att vara här och känna mig lyckligt lottad, för att i nästa hata det över allt annat och bara vilja åka hem. Det är otroligt påfrestande. De dåliga stunderna drar ner en så mycket att man undrar om man någonsin ska ta sig upp igen.

Ungefär så har min dag sett ut idag. Jag började tidigt i morse, var i stallet strax efter 7. Som vanligt höll de på att harva ridhuset då men jag började med att plocka fram alla grejor, linda av benen på de hästar jag skulle rida och gjorde i ordning Score för ridpasset under tiden. Sedan ledde jag Score en stund där ute tills ridhuset var klart, och då kunde jag direkt sitta upp och börja trava. Han var dessvärre inte så rolig idag, han försöker komma undan genom att springa eller kröka på nacken så mycket att han biter sig själv i bringan. På något sätt måste man alltså få honom att vänta utan att ta i honom, vilket är sådär lätt på en 4-åring. Jag skulle vilja be Eva rida honom, men hon kan ju inte ens rida sina egna för tillfället sen hon brutit fingret. Det svåra med de hästarna som inte hoppas är att jag inte får någon hjälp med dem på marken heller. Ska prata med chefen om vi kanske kan komma på någon lösning för det. Jag var inte direkt glad efter att jag ridit Score, men trots allt inte heldeppig heller.

Sedan fotsatte jag med Daylight, som gick helt ok. Klockan hade redan hunnit bli nio när jag var klar med henne, vilket innebar att jag hade en timme på mig med Samarand. Normalt sett skulle det ha varit gott om tid, men på tisdagar tycks alla groomarna gå upp i rök klockan nio. Det är sagt att jag ska göra i ordning mina första hästar själv på tisdagar eftersom groomarna måste hinna leda alla ”skritt-hästarna” innan vi börjar hoppa. Det kan jag förstå, men när alla deras hästar är skrittade och klockan bara är nio, då kan de väl hjälpa mig med mina hästar som vanligt? Nej istället hade alla försvunnit på olika håll och gjorde saker som att linda ihop lindor – något som de skulle kunna göra precis när som helst under dagen. Istället måste jag snabbt som attan springa tillbaka med Daylight till boxen, hämta Samarand, göra vid honom (och eftersom han måste ha diverse lindor runtom och aldrig står stilla tar det minst en kvart) och sedan börja rida. När jag väl satt i sadeln var klockan redan halv tio. Med andra ord blev det ett halvdant pass på 20 minuter, för sen kom Bert och började bygga. Han undrade såklart varför jag inte var klar i tid att hjälpa honom att bygga, så jag sa som det var. Det tog han sedan upp med Y och sen blev det ett himla liv. Gaaah! Vi behöver en stallchef, helt klart. Någon hippolog som är sugen på att komma hit och ordna upp, kanske?

Banan Bert byggde idag var supersvår. Redan när vi byggde undrade jag hur i hela friden den skulle gå att hoppa. Bland annat fanns där en linje på böjt spår på bara fyra galoppsprång. För att hinna svänga till andra fick man vända i luften redan över första hindret. Kom man då in i lite fel vinkel över det första var det helt omöjligt att ta sig till nästa. Jag vet inte hur många gånger jag vände ur och fick göra om den linjen. Bert hade dock en poäng i det hela – när jag klarar detta och ska rida min första 1,40 kommer inga vägar vara svåra att rida. Jag har dock en liiiiiiiiiten, liiiiiiiten bit kvar dit…

Missi var först ut även idag. Jag tyckte hon hoppade tekniskt sämre idag än sist, men Bert sa att det var positivt eftersom hon hoppade mer avslappnat. Tanken är ju att hon ska kunna ridas av ett barn, och då är det ju viktigt att hon inte hoppar för stort och för svårt. Överlag gick hoppningen med henne ändå bra, jag behövde inte göra om någonting på banan med henne. Då var humöret relativt bra, jag kände att det här nog kanske skulle gå vägen ändå.

Sedan hoppade jag WW. Av någon anledning hade jag igen jättesvårt för att hålla balansen över hinderna på honom. Gång på gång hoppade han mig ur balans och då var alla de svåra distanserna redan förlorade. Efter att jag gjort om ungefär allting ett antal gånger var det äntligen över, och då var jag så nere att jag var på väg att säga upp mig där och då. Tårarna brände innanför ögonlocken och jag hade ingen som helst lust att hoppa nästa häst. I ett tappert försök att ta mig upp från skiten och ladda om sköljde jag ansiktet i iskallt vatten för att klarna tankarna. Kanske hjälpte det, för när jag ridit Et bien i fem minuter var jag på bra humör igen. Hoppningen på henne gick inte bra, men heller inte lika katastrofalt som med WW. Även hon hoppade mig ur sadeln idag, men åtminstone inte så mycket att hon började bocka. Fyragaloppsprångslinjen var precis lika svår på henne som på WW, det gick bara inte. När jag hoppat henne var jag mer likgiltig än förtvivlad, det var ändå inte SÅ dåligt. Bara dåligt.

Därefter var det Lumis tur. Älskade, fina, snälla Lumi. Jämfört med de andra är han så ofattbart enkel att hoppa, jag behöver inte fundera på balansen över hinderna – det är bara att rida. Tro det eller ej, men vi lyckades faktiskt hoppa hela banan felfritt. Det var första gången av alla fyra gångerna jag hoppat här som jag fullföljt banan på första försöket med någon av de stora hästarna. Grattis :S Trots det var det inte särskilt bra, jag fick ändå hoppa om den där dumma linjen, plus en av de andra.

Vi bestämde att vi inte skulle hoppa Clover idag, utan att jag bara skulle rida henne normalt medan Bert och Y tittade på henne. Tyvärr var hon inte alls så fin från början idag som hon var igår, utan nu var hon åter knackig de första varven. Sen släpper det plötsligt och hon känns fin och lösgjord. Skumt!

Jag red även Quickness innan jag slutade för dagen, och hon var minst sagt sjövild. Drog iväg flera gånger i långa bockserier genom hela ridhuset. Y, som inte riktigt trodde på mig när jag sa att hon gjort likadant igår, sa att hon aldrig sett henne på det viset. Bert tyckte dock att det var positivt att hon visade lite glädje vid ridningen. Det kan jag hålla med om – i början var hon så himla uttråkad när man red henne och att få igång bakbenen var stört omöjligt. Efter några varv i bocksprång/sken idag var hon dock framme för skänkeln och jobbade på ganska bra. ;)

Relativt nöjd med de två sista hästarna begav jag mig hemåt i ett hyfsat positivt tillstånd. Men så - pang, bom var jag nere i skiten igen. Jag krängde ett choklad, grät och lyssnade på hög musik i ungefär tio minuter, sedan tog jävlar anammat över och humöret blev bra igen. Bestämde mig för att gå ut och springa en runda, så jag laddade musik på mp3:n och begav mig ut i skogen. Det var jätteskönt och uppiggande att springa, så när jag kom hem fortsatte jag med lite styrketräning. Därefter påbörjade jag detta inlägg och i samband med att jag skrivit om de olika humörsvängningarna har humöret följt med upp och ned i dem också. Det känns väldigt märkligt att vara glad ena sekunden och ledsen nästa. Vad ska jag göra?!