Jag kan inte skälla på folk. Eller vara arg på någon öga mot öga, det går bara inte. Min nya granne och kollega, Martina, en tjej från Ungern, frågade i förregår om jag kunde hjälpa henne att fixa internet. Jag är ju sådär bra på det själv, men lovade i alla fall att hjälpa henne. Senare den eftermiddagen åkte hon med mig till Kaufland och handlade, och då tänkte jag att vi lika gärna kunde fixa internet åt henne samtidigt. Det ville hon dock inte, för hon visste inte om hon ville betala i förtid eller ha ett abonnemang. Det kunde jag visserligen förstå, så vi hoppade över det. Hon fick istället låna mitt internet för att ringa sina familj över Skypen den kvällen, men jag var noga med att tala om för henne att jag bara har en viss mängd att surfa för varje dag och att hon därför inte kan använda det för länge. En och en halv timme senare kom hon tillbaka... Aja, hon visade i alla fall stor tacksamhet och det var ju bara en gång - och jag vet ju hur mycket hemlängtan man har i början.

Igår kom hon igen och frågade om hon kunde ringa sin pojkvän, för hon hade problem med sin telefon och det var tydligen viktigt. Jag sa att hon kunde sitta här och prata, för jag hade jättebra täckning på internetet i mitt lilla hörn just då. Hon sa dessutom att det bara skulle ta en liten, liten stund. Jag vet inte, men jag tycker inte att 45 minuter är en liten, liten stund...

Klockan sju idag knackade hon ytterliggare en gång på dörren. Då hade hon varit och köpt ett internet ihop med sin pojkvän, men dumt nog behövde man komma åt internet för att kunna aktivera det. Därför behövde hon låna min dator igen. Fine, tänkte jag, det kan ju inte ta mer än en kvart att aktivera det. Jag var mitt inne i ett TV-program, men stängde av det och lämnade över datorn. Jag lämnade inte ens med strömsladden eftersom det skulle gå snabbt. Då var klockan kvart över sju. Jag började med att laga ett par ridbyxor - 30 minuter. Sedan diskade jag - 15 minuter. Sen lagade jag mat - 15 minuter. Sen tittade jag på en dokumentär på TV samtidigt som jag åt - 30 minuter. DÅ kom hon plötsligt. Jag var då ganska irriterad, och bestämde mig för att faktiskt visa att det inte är okej att säga att man ska låna datorn snabbt och sen inte kommer tillbaka förrän 90 minuter senare. Men så stod hon där i dörren med min dator och såg halvt förstörd ut för att de fortfarande inte fått igång sitt internet. Dessutom hade hon bakat och tagit med en stor bit rulltårta till mig. Inte sjutton kunde jag vara arg då! Istället tackade jag så mycket för kakan och diskuterade en stund med henne om vad som kunde vara fel med hennes internet.

Sen insåg jag att hon både varit ute på Skype och på Facebook på min dator. Egentligen bryr jag mig inte om det, men jag gillar inte att man säger en sak och gör en annan. Jag gillar inte att jag kämpar som fan för att få min ekonomi att gå runt, och så betalar jag för internet åt någon annan. Samtidigt känner jag med henne och tycker synd om henne - det kan fan inte vara lätt att prata så lite engelska och ingen tyska i det här landet. Samtidigt har hon sig själv att skylla - hon berättade att hon läst tyska i SJU år i skolan, men ändå inte kunde prata. Sju år är ungefär så länge som jag läst engelska, och det pratar jag flytande. Ibland undrar man...

Borde jag vara arg eller förstående?