Idag var det hoppning på schemat, något som jag sett fram emot. Istället blev det i särklass den sämsta dagen sen jag kom hit. Fast det började egentligen redan innan hoppningen.

När jag kom till stallet 8.30 som vanligt började Eva med att berätta att vi inte skulle få någon hjälp av groomarna idag, för att de hade så mycket att göra. Jag kände direkt paniken komma stigande, visste de att Bert skulle komma idag och hjälpa mig att hoppa? Hur skulle jag hinna med att göra i ordning alla hästarna själv när han stod och väntade i ridhuset hela tiden? Och hur skulle jag kunna veta vilken utrustning alla hästarna ska ha när de hoppas? Jag som precis har börjat lära mig vilka som har vilken sadel... Bara att hinna med Daylight och Score innan Bert kom skulle bli nästintill omöjligt. Om jag bara hade vetat det igår så hade jag ju börjat tidigare.

Aja, det var bäst att sätta fart! Så jag började med Daylight, men istället för att sitta upp tjugo i 9 som jag brukar, hann klockan bli fem i och jag kände paniken komma krypande. Kanske skulle jag vänta med Score och rida honom efter hoppningen istället? Men då skulle det vara fullt med hinder i ridhuset och ryttare överallt, inte så kul med en nybliven 4-åring. Det kändes inte heller som ett bra alternativ att fortfarande sitta till häst när Bert kom, han var väldigt tydlig med att vi skulle börja bygga bana klockan 10.

Men, som vanligt var jag för snabb med att dra slutsatser. Det visade sig att det bara var den första hästen jag behövde göra i ordning själv, för att groomarna behövde gå med alla hästarna som ska promeneras innan Bert kom. Så de hade visst koll på läget, och när jag var klar med Daylight stod Score färdig på gången. Antagligen var det det Eva menade redan från början, men språken sätter käppar i hjulet för oss ibland... Daylight höll för övrigt på att slänga av mig när Evas häst började bocka bakom oss och Daylight hängde på. Det var bara tack vare gramantyglarna som jag höll mig kvar...

Score uppförde sig utmärkt, men han rör sig inte lika bra som de första dagarna. Jag måste arbeta honom mer, jag är alldeles för försiktig och medgörlig med mina krav för att han är så ung... Skärpning, Emelie!

När vi hade byggt upp dagens bana - MASSOR av hinder, en hel bana, blev Missy första hästen (eller, ponnyn) för mig att hoppa. Kul när hon inte lyssnar för skänkeln och jag känner mig sjukt stor på henne. Det värsta var att hon hela tiden ville hoppa av så förbannat tidigt och det inte verkade vara någon annan som såg det. När jag tyckte att det var två (för henne) normala språng kvar, tog hon bara ett och hoppade sedan av! Ni kan ju tänka er hur det såg ut. Det var som om någon tagit hela min avståndsbedömning ifrån mig, att jag såg allting helt fel. Jag försökte ändra på det och låtsas som att hindret var närmare än det var, men det var ju helt omöjligt. Jag fattar fortfarande inte varför det kändes så himla konstigt...

Häst nummer två var Clover. Hon är den som jag har haft svårast för att rida på marken för att hon är så himla sned, så det kändes inte som någon vidare fortsättning efter katastrofen med Missy. Jag försökte fokusera om, och till en början gick det väl ganska bra. Men när jag sedan skulle hoppa banan misslyckades jag gång på gång på gång. Jag fick inte igenom halvhalterna och missade distanserna. Bert blev nästan arg på mig för att jag red så illa... Så jag försökte igen, och igen, och igen, men fan alltså.. I slutet fick jag väl till något hyfsat språng, men det var långt ifrån bra. Kände mig verkligen bara helt värdelös.

Et bien stod sen på tur. Första gången jag hoppade henne var när jag var här och provred, så jag visste att jag skulle ha problem att hålla balansen på henne. Hon hoppar så förbannat BRA, vilket ju såklart är jättekul, men att det ska vara så himla svårt... Även när jag rider henne i galopp har jag problem, hon har så mycket bakbensaktivitet att hon skjuter mig ur sadeln i varenda språng. Och då fastnar jag i handen, vilket gör henne jätteirriterad och då börjar hon slå med huvudet. Det gör INTE det hela lättare!! Nästa problem i hoppningen är att när jag hamnar ur balans över hinderna - då bockar hon som en idiot efter dem och då är det heelt kört. Jag flög i alla fall inte av... TVÅ hinder lyckades jag hålla balansen över och då bockade hon inte heller efteråt. Synd bara att jag inte kom tillbaka dit, utan tappade den känslan ganska snabbt igen...

Sedan var det dags för min trotjänare White and Wise, det var verkligen en lättnad när jag såg att han stod färdig efter Et bien. Han är inte lätt någonstans för han är stor och lång på alla håll, men han hatar i alla fall inte mig och hoppar relativt normalt. Med honom lyckades jag i alla fall ta mig runt hela banan på en gång, utan tusen volter och avbrott som på de andra. Dock missbedömde jag ett par avstånd totalt även på honom, förstår inte var min avståndbedömning tog vägen! En varningsklocka i mitt huvud säger att jag kanske behöver mina linser igen, men så sent som i förra veckan var det ju inga problem. Det har nog inte med det att göra...

Jag fick inte hoppa Quickness och Samarand för de hoppar tydligen ännu större än Et bien, och det klarar jag inte av just nu. Det känns surt men samtidigt bra, jag vill inte förstöra dem och det hade nog inte känts bra ändå. Å andra sidan känns det för jävligt att jag inte klarar av det. Jag sa till Bert att jag verkligen kommer att göra mitt bästa, men att han får säga till mig om han inte tror att jag kommer klara av det, för då är det lika bra att de hittar någon annan meddetsamma. Jag hade hoppats på ett svar i stil med "Ja, det är mycket jobb kvar men det är klart att du kommer klara av det om du kämpar på", men istället sa han att han inte är säker på att det kommer gå.

Inom mig slås två sidor, den ena säger; "Lägg ner den här löjliga drömmen, du kommer aldrig klara av det ändå. Det är bara dags att inse att du nått din gräns för vad du klarar av, hit men inte längre." Den andra säger; "Ryck upp dig Emelie! Det är nu du har din chans, det är nu du ska kämpa och visa vad du går för. Bevisa att du kan!"

Jag ska försöka, men just nu känns målet så ohyggligt långt borta och jag vet inte hur jag ska ta mig dit. Jag jobbar redan röven av mig för att bli bättre, och ändå blir jag inte det. Om jag bara vetat exakt vad och hur jag ska ändra allting, då hade det varit en annan sak. Nu handlar det om att jag ska hitta balansen i hoppningen trots att jag inte har en aning om hur. Jag har aldrig haft det problemet innan, alltså vet jag heller inte vad jag gör för fel. Jag känner mig som en nybörjare som aldrig har hoppat förut. Det måste vara ungefär samma som en löpare som glömt bort hur man springer eller en simmare som inte minns hur simtagen ska tas. Snacka om att vara tillbaks på ruta 1.

(Jag är imponerad om någon verkligen orkat läsa ända hit)