Jag tror att allting har gått emot mig idag. Jag kom visserligen upp i tid, och första hästen gick ganska bra. Sen var det som om allting bara vände. Jag tog in Lola från hagen, gjorde vid henne och satt upp. Red bort till ridhuset och insåg att Zep höll på att harva och vattna där, så där kunde jag inte rida. Istället red jag bort till utebanan, som för en gångs skull var lagom blöt och inte alltför tung. Började skritta fram, och efter kanske 5 minuter fick hästarna i hagen intill för sig att de skulle ha galopptävling, typ. Det i kombination med lite vind och allmänt kyligt väder, fick Lola att koncentrera sig på allt annat än mig. Jag skrev ju igår att jag äntligen lärt mig sitta ner på henne i trav, idag var det ett minne blott. Jag kämpade på en bra stund med att få henne avslappnad, men hon knäppte mest av och bet sig fast i vänstertygeln. I slutet av passet gick det i alla fall bättre, men långt ifrån så bra som det gått de senaste dagarna.

Tredje hästen tänkte jag rida ut med, men fy sjutton vad kallt och blåsigt det var! Så jag vände hem igen, mot ridhuset! Men, där inne var underlaget så mjukt och djupt att det knappt ens dög till att skritta på. Ut på utebanan igen, alltså! Men, nu var även den harvad - djupharvad. Och jättetung. Trots allt bättre än inne i ridhuset, så jag fick rida där ändå. Men eftersom stackars Lara fick kämpa för att bara ta sig framåt, så krävde jag inte särskilt mycket mer av henne idag.

Okej, bara sista hästen kvar! tänkte jag. Det tänkte Emi också, och sprang runt i hagen en jävla massa varv innan jag gav upp försöket att fånga henne, och begav mig hemåt för att äta lunch istället. När jag var nästan hemma insåg jag, för sent, att den vanliga vägen är avstängd och att jag därför skulle kört genom skogen. Det var bara att vända.. När jag var sådär 150 meter från huset och hade en sväng kvar att göra, var det dags för nästa otursmoment. För att klara den svängen måste man nämligen svänga, backa tillbaka en bit och sedan svänga igen för att komma runt. Problemet var bara att jag körde en liten, liten bit för långt fram innan jag började backa, vilket resulterade i att bilen kasade ner över kanten ut på åkern rakt fram. Jag insåg först inte allvaret i det hela, utan la i backen och försökte backa upp. Men eftersom bilen i princip stod på underredet, var det stört omöjligt att försöka backa upp bilen på egen hand. Som TUR var, råkade en av grannarna precis köra förbi, och hämtade hjälp. Hennes snälla man kom tillbaka med sin bil (större än min) och en bogserlina. Med hjälp av den lyckades vi till sist få upp bilen, som trots allt verkar fungera alldeles utmärkt. Tur i oturen, alltså!

Snart ska jag samla ork att åka tillbaka och rida Emi. Om bilen startar. Håll tummarna!