för jag kommer aldrig på nåt intresseväckande att skriva där.

Igår kom jag faktiskt hem ganska tidigt, och hade mockat och sånt redan (!?) till kl 6, men var så sjukt trött att jag tänkte att jag kunde rida båda pållarna idag istället. Så jag gick in, duschade, och hoppade till sängs, och sov som en stock redan kl 7. Med undantag för att jag vaknade och kollade på klockan kl 9 på kvällen, vaknade jag inte förrän kl 8 i morse, precis lagom utvilad. Sjukt att det ska behövas 13 timmars sömn innan man är det!

Jävligt skönt att vakna utvilad var det i alla fall! Eftersom jag fortfarande tänkte att jag skulle rida mina hästar på eftermiddagen idag, tog jag det lugnt i morse och åt frukost, satt vid datorn och fixade till mig i två timmar istället för att stressa ut i stallet. Vid halv elva åkte vi till Äspinge för att delta vid Astas begravning. Det blev en väldigt fin stund i kyrkan, många som grät, men det blev också en hel del leenden åt fina minnen. Efteråt hade vi minnesstund i ett församligshem i Lyby. Mest minnesvärt därifrån var Maries tal där hon bland annat berättade att Asta en gång det senaste åren hade tittat på sina händer och långa naglar, och sagt; "Nu är det nog dags för fotvård, Marie!" Dikten som jag själv läste kommer nog upp på bloggen imorgon.

Jag åkte tidigare från minnesstunden för att hinna till Flyinge i tid. Idag skulle vi träna för självaste Peter Eriksson, och jag såg verkligen fram emot det. Jag skulle inte rida förrän i andra gruppen, och dök därför upp lagom i tid till demonstrationen Peter skulle ha innan. Jag hann inte byta om, utan kom in där finklädd i svart. Vi i klassen hade ganska roligt åt det, men det var ingen som la särskilt stor vikt vid det då. Demonstrationen skulle vi ha ihop med de blivande C-tränarna som var där på kurs idag, det visste vi. Men vad vi inte visste var att vi skulle stå inne i manegen medan de satt på läktaren. Ja, det var ju inget att be för, ner i grusen med mina svarta pumps med klack och allt. Jag fick genast en pik av Peter som undrade om jag kom jag kom direkt från festen. "Nej, jag har varit på begravning, så fullt så festligt har det inte varit" svarade jag, och kom undan med det. Trodde jag. Efter att vi hjälpt Peter med att bygga hinder och tittat medan han hoppade (vilket för övrigt gick alldeles utmärkt även med min klädsel), kom Ankan fram och pratade med oss. Hon påpekade jag kanske borde ha lite mer ändåmålsenlig klädsel på mig, framförallt när vi hade C-tränarna på besök...
ojdå.

Sen blev det snabba puckar för vår del, in om en toalett för att byta om, och sedan snabbt ner i stallet för att göra i ordning hästarna. En kvart senare satt vi på hästryggarna på Kastanjegården för att rida fram. Amarilli, som jag red, var lite tittig men höll sig i skinnet till en början. Men sen helt plötsligt, utan förvarning, snurrar hon runt och gör världens bocksprång. Jag trodde först jag skulle lyckas hålla mig kvar, tills hon snurrade ytterliggare ett varv och jag landade i grusen istället. Eftersom jag normalt bara ramlar av typ en gång per år, slår jag mig alltid halvt fördärvad när jag väl gör det, och så även denna gång. Jag landade på svanskotan och kände verkligen hur hela ryggen förskjöts upp i nacken på mig. Nu har jag både sjuk huvudvärk och ordentlig värk i rygg och nacke. Dumma häst!! (Nej, jag tycker egentligen inte att hästar är dumma, men just denna får göra ett undantag.) När jag väl ramlat av har jag fått berättat för mig att hästen dessutom sparkade efter mig två gånger och nog hade träffat mig om jag inte snabbt hade rullat därifrån.

Ja ja, dum som man är struntar man i att det gör ont i kroppen, utan hoppar efter en stund upp i sadeln igen och börjar rida. Amarilli var som vanligt seg och trög i början, men blev lite piggare när hon kom igång. Vi red först några små bomövningar, och hoppade sedan lite små hinder i olika övningar för att få hästarna att lyssna både fram och tillbaka och åt sidan. Efter ett par språng gjorde Amarilli ytterliggare ett försök till att få av mig, men denna gången lyckades jag som tur var hålla mig kvar och kunde sätta sporrarna i henne och rida framåt istället. Träningen kändes egentligen inget vidare, men jag fick en hel del tips som jag kan tänka på, de flesta grejorna visste jag iofs om redan innan, men ändå.

Tillbaka in i stallet, av med grejorna, putsa, rykta av och sedan äntligen in i bilen och hemfärd. På vägen hem körde jag in om Ica och köpte en påse naturgodis, eftersom jag tyckte så förbannat synd om mig själv. Väl hemma insåg jag typiskt nog att jag inte skulle klara av att rida min egna hästar, så som vanligt blev de lidande av skolan och fick vila istället. Carina hade lägligt nog mockat till mig idag, tusen tack för det!! =) Så efter att jag fixat mat åt hästarna och pussat lite på dem, gick jag in och satte mig här. Och nu ska jag sova.

Till imorgon hoppas jag att Mette tyckte att jag red Amarilli skitdåligt idag och därför sätter mig på en annan häst. =)

Over and out, kanske ett positivare inlägg imorgon ;-)