Idag är det ett år sen Patricia togs ifrån mig. Ett enkelt skott i pannan och sen var hon bara borta. Livet var borta, men även den smärta och ondska det förde med sig. När jag idag på årsdagen tänker på dig, försöker jag att minnas våra fina stunder, inte de jobbiga och svaga. Jag försöker minnas dagen jag fick hem dig, hur du försiktigt tittade ut från boxdörren med dina nyfikna öron spelande fram och tillbaka. Jag försöker minnas första gången jag red dig på hackamore, hur fantastiskt du gick, allting bara stämde. Framför allt minns jag den dagen på gräsbanan då vi hoppade den där pay&jumpen och du gick så fantastiskt. Det var verkligen samspel på högsta nivå, vi bara flög över hinderna! Men det var innan du blev sjuk, innan du drabbades av det där jävla viruset.

Jag saknar dig så, Patricia. <3

det är svårt att förklara
hur jag känner idag
du kan inte svara
för här finns bara jag


det har gått ett helt år
sen du försvann
jag fäller ännu en tår
för mardrömmen är sann


under vindens sus
ligger ditt palats
en röd ros och ett ljus
pryder idag din minnesplats


jag saknar dig
det hoppas jag du vet
du är älskad av mig
i all oändlighet