Förra helgen red jag min första tävling med mina nya hästar. På det hela gick det väl okej. Hofmarschall var jättespänd i sin dressyr och fick ännu sämre poäng än det han faktiskt visat. Synd, men vad ska man göra? Landliebe gjorde en fin, rytmisk runda i fredagens 1,10, tyvärr med ett nedslag pga en halvdålig distans från min sida. Mallalei var väldigt het inne på banan (1,20) och drog även hon på sig en rivning. Cinzano gjorde sitt livs första tävlingsstart på lördagen, med ett godkänt resultat. Han var felfri fram till kombinationen, då alla krafter tycktes vara slut. Med en volt och en rivning blev det ingen toppnotering i resultatlistan, men jag är nöjd ändå. Domarna kommenterade bland annat hans "tilltalande galopp i uppförsbacke". Tävlingens sista klass för min del, blev också min bästa. Det var en 1,20 i två faser, där hela omhoppningen var 1,30 och riktigt svårt byggd. Min fina hingst var nolla och placerad, medan Mallalei rev ett i omhoppningen.

Nu i helgen rider jag 1m och 1,10 på Landliebe och Cinzano, unghäst-1,10 på Kalahari och 1,20 och 1,30 på FW och Mallalei. Wish me luck!

Jag saknar vissa personer och händelser och saker så att det gör ont ända in i hjärtat. Fysiskt ont. Samtidigt är jag så sjukt glad för mitt jobb och mina fina hästar här. Varför kan det aldrig bli som man tänkt sig?